Grisar som restaurerar degraderade marker
En timmes bilresa norrut från Melbourne i Australien ligger McIvor Farm. Bondgården ägs av Jason och Belinda Hagan som bedriver vad de kallar kommersiell landrestaurering med kött som biprodukt. Deras kunder känner nog framför allt av den sensationella smaken av skinkan de säljer som en gång var bakbenet på en lycklig Berkshiregris, men de flesta väljer McIvor Farms fläsk för att de gillar sättet det produceras på. Det har varit en torr sommar och landskapet som möter mig när jag och Courtney river upp ett moln med damm på Jason och Belindas uppfart är gulnat som ett gammalt fotografi.
Figur 1: Gräset är gult och torrt i februari efter en varm sommar. Bilen "The Purple Pig" är ett av många arbetsfordon på McIvor Farm.
Grisarna på McIvor Farm är framförallt ett verktyg för att kunna hålla på med landrestaurering på heltid. ”We are in the land healing business” som Belindas idol Joel Salatin uttrycker det. Jag vet inte om jag riktigt tror på det, men det låter fint i alla fall. Griskött som förbättrar världen.
Efter några veckor på stället kan jag i alla fall konstatera att marken som Jasons föräldrar och hans farföräldrar innan dem brukade, har behandlats hårt av de kor och får som betat där. Erosion är en process där matjorden spolas bort av regn eller blåser bort i vinden. Om vegetationen inte håller fast jorden med sina rötter friläggs den och om det då kommer en regnskur flyttas jordmassorna långsamt nedåt. Det är lätt att förstå hur erosionen har drabbat McIvor Farm genom att gräset har betats hårt under de torra somrarna. Jason visade mig ett rör som hans pappa hade grävt ner för längesen. Det var nu synligt och han menade att jorden som tidigare hade täckt röret hade eroderat. Enligt standard ska rören grävas ner 60 cm och det trodde Jason att hans pappa antagligen hade gjort. Även om inte hela området drabbats av erosion på 60 cm, så var det tydligt att många delar av deras mark lider av dålig produktivitet. När erosionsdrabbade marker återfår sin bördighet binds det kol i jorden och det kolet kommer från atmosfärens koldioxid. Skulle grisar alltså kunna vara ett vapen i kampen mot klimatförändringarna?
Figur 2: Det här röret grävde Jasons pappa ner djupt under jorden, antagligen 60 cm enligt Jason. Nu är det synligt och det skulle innebära att 60 cm av jorden har spolats bort genom erosion på just det stället.
Själva restaureringsarbetet av marken påbörjades med ett designingrepp. Familjen Hagan anlitade Darren Doherty som tillsammans med familjen designade platsen för minskad erosion och ökad förmåga att lagra vatten. De fick hjälp av volontärer som planterade träd längsmed höjdkurvorna (på engelska contour line), alltså längs en linje som har samma höjd. Tanken med det är att vattenflödena ska ledas av vinkelrätt mot gravitationen antingen för att fångas upp i en damm, eller för att långsamt infiltrera marken tills jorden har mättats med vatten. Dammarna och jorden fungerar sen som vattenförråd under torrperioderna. De har även använt sig av en Keylineplog för att kultivera och luckra jorden utan att förstöra vegetationstäcket alltför mycket. Eftersom Keylineplogen dras längsmed en höjdkurva bildas fåror som avleder regnvatten i sidled mot gravitationen. På det sättet ska regnerosionen minska och vattenmängden i jorden öka ännu mer.
Figur 3: Keylineplogen, eller Yeomans plog som den också kallas, är en typ av djupkultivator som luckrar och luftar jorden utan att förstöra markytan alltför mycket. De djupa fårorna fångar även upp regnvatten som långsamt får infiltrerar jorden.
Grisar är skogsdjur och försök i Sverige har visat att de kan åstadkomma 95 % markberedning och öka självsådden när ny skog ska planteras. Det betyder inte bara att de maskiner som vanligtvis utför markberedningen i princip kan ersättas helt, utan också att platsen som tidigare var ett kalhygge nu är en produktiv del av skogen, där produceras det bacon. På McIvor Farm är tanken att använda grisarnas förmåga att förbereda för en skog genom att återskapa produktiviteten i marken. Grisarna matas med foder som kommer från andra bondgårdar och flyttas till en ny inhägnad varje vecka för att inte böka upp jorden för mycket. På det sättet återförs näringsämnen, som i och för sig kommer från annat håll, men utan direkt användning av insatsmedel som konstgödsel. Marken luckras upp och grisarna bilda små kullar överallt som hindrar vattenflödena från att bli för höga över marken som tidigare var jämn. Näringsämnena och regnvattnet hålls på plats och kan tas upp av det växande gräset. Grisarna flyttas för att vegetationen inte ska förstöras helt och marken bli en kompakt sula. Skogen de eftersträvar är inte en tät granskog, utan ett skogsjordbruk (agroforestry på engelska) med rader av träd som fyller en rad olika funktioner. Träden ger skugga till djuren, foder (ekollon och tagasaste (Cytisus proliferus)) och fungerar som vindskydd. En del av träden binder kväve från luften (korstörne (Gleditsia triacanthos) och tagasaste) och eftersom de är planterade längsmed höjdkurvorna bidrar de till minskade flöden av vatten, näringsämnen och jord över marken.
Tekniken som gjort detta möjligt är elstängsel för att kunna skapa små hagar som lätt kan flyttas och plaströr av polyeten för vatten som lätt kan installeras under marken. Vattentappar finns på varannan rad med ca 25 meters mellanrum, på det sättet kommer varje tillfällig hage ha tillgång till vatten som kan kopplas till ett dricksvattentråg.
Figur 4: Träd planteras längsmed höjdkurvorna och utmed det permanenta elstängslet. Ett tillfälligt elstängsel sätts upp för att skapa en hage om ca 12,5*12,5 kvadratmeter för grisarna där de får spendera en vecka. Vatten finns tillgängligt i varje hage. Grisarna flyttas i den svarta pilens riktning efter en vecka, eller när de bökat upp jorden tillräcklig mycket.
Om grisarna används på rätt sätt kan de absolut ha en restaurerande effekt på degraderad jordbruksmark. Huruvida det är bättre att göra på det här sättet än att bedriva restaureringsarbete på något annat sätt låter jag vara osagt. Det jag kan säga är att Belinda och Jason producerar en produkt under restaureringstiden, de tjänar pengar och har på så sätt en affärsmodell som inte är beroende av ”samhällets välvilja.” Ses deras modell i stället i ljuset av att de är matproducenter, finns det nog inte många grisar som har det så bra som de på McIvor. Djuren får uttrycka sitt naturliga beteende, något som utnyttjas till att restaurera marken. De är lyckliga grisar, med en dålig dag. Under en period är arbetet helt beroende av spannmål från andra åkrar, men när träden växer till sig och börjar producera frukt och blad, då kommer självförsörjandegraden på bondgården att öka. Grisuppfödning på det här viset måste också rimligtvis jämföras med grisuppfödning som inte restaurerar degraderad mark, men kräver mer spannmål. Grisarna äter 40 % av det de behöver från gräs, rötter och annat de kan hitta i jorden. Marken berikas med kol och återbeskogningen bidrar även den med en klimatnytta. Visst är McIvor Farm en ”land healing business,” i alla fall från köttätarens synvinkel.
