Vad är människor till för?

För att hylla episod 5 ”Stad och land” av podden Mats och Alexander räddar världen, publicerar jag här min egen översättning av Wendell Berrys essä What are people for? från 1985, ur essäsamlingen med samma namn.

Sedan andra världskriget har den rådande jordbruksläran på myndigheter, universitet och i näringslivet varit att "det finns alltför många människor på bondgårdarna." Denna idé har bidragit till, om det nu inte har orsakat, en av de mest omstörtande migrationerna genom historien: miljontals människor på landsbygden som flyttar från land till stad i en våg som inte har mattats från krigsslutet fram tills nu. Och den starkaste kraften bakom denna migration, då som nu, har varit den ekonomiskt ruinerade bondgården. Idag, med hundratals bondefamiljer som förlorar sina gårdar varje vecka, säger ekonomer fortfarande, likt de har sagt hela tiden, att dessa människor förtjänar att misslyckas, att de har misslyckats eftersom de är de "minst effektiva producenterna", och att resten av oss har det bättre på grund av deras misslyckande.

Det är uppenbarligen lätt att säga att det finns för många jordbrukare, om man inte är bonde. Detta är inte ett uttalande som ofta hörs i jordbrukssamhällen. Inte heller har jordbrukarna ännu underrättats om ett farligt överskott på arbetskraft bland "jordbruksindustrins" [eng. "agribusiness"] yrken eller bland mellanhänderna i livsmedelssystemet. Ingen agroekonom har ännu insett att det finns för många agroekonomer.

Migrationen från land till stad har uppenbarligen medfört fördelar som gynnar storföretagen. De frånvarande bönderna har varit tvungna att ersättas av maskiner, olja, kemikalier, krediter och andra dyra varor och tjänster från jordbruksindustrin, vilken inte bör förväxlas med ekonomin i vad som brukade kallas jordbruk. Men dessa kortsiktiga fördelar innebär alla långsiktiga nackdelar, för både land och stad. Utflyttningen av så många människor har allvarligt försvagat landsbygdssamhällena och deras ekonomier över hela landet. Och att våra jordbruksmarker inte längre har tillräckligt med förvaltare avslöjas av det faktum att eftersom jordbrukets människor har flyttat ifrån landet, har själva jorden också flyttat där ifrån. Priset för vår tids jorderosion är nu högre än det var under tiden för The Dust Bowl*.

Samtidigt har städerna varit tvungna att ta emot den stora tillströmningen av människor, oförberedda för stadslivet och oförmögna att klara av det. En vän till mig, en psykolog som arbetat med ungdomsdomstolar i en stor stad i USA:s mellanvästern, berättade för mig att en stor del av polisens arbete går ut på att hålla de "permanent arbetslösa" instängda i sina egen delar av staden. De omständigheterna kan inte vara bra för framtiden, demokratin och friheten. Jag undrar vad författarna till USA:s konstitution hade tyckt om denna kategori, "permanent arbetslösa."

Lika viktig är frågan om hållbarheten av den urbana livsmedelsförsörjningen. Stormarknaderna är, för närvarande, fyllda med mat och produktiviteten i det amerikanska jordbruket är, för närvarande, enorm. Men detta är en produktivitet baserad på att ruinera både matproducenter och produktionskällorna. Stadsmänniskorna är, tydligen, inte bekymrade över detta på grund av att de inte vet någonting om jordbruk. Människor som kan sitt jordbruk, som vet att jordbruksmark måste förbli produktiv, är oroliga. När förlusten av matjord överstiger vikten av spannmål som skördas fem gånger om (i Iowa) eller tjugofalt (på veteåkrarna i östra Washington), då finns det något att oroa sig för.

När de "överflödiga" från landsbygden anländer i staden, kallas de inte längre "överflödiga." I staden kallas de "arbetslösa" eller "permanent icke-anställningsbara." Men vad skulle hända om ekonomerna tycker att det finns överflödiga människor i städerna? Det verkar finnas två möjligheter: antingen får de inse att deras tidigare diagnos var ett tragiskt misstag, eller så får de dra slutsatsen att det finns alltför många människor både på landsbygd och i stad, och vilka ytterligare omänskligheter kommer motiveras av den diagnosen?

Den stora frågan som svävar i luften, och som har behandlat av främst likgiltighet, är frågan om vad människor är till för. Finns den största värdighet i deras arbetslöshet? Är vårt viktigaste sociala mål att bli av med människor? Man skulle kunna dra den slutsatsen från vår inställning till arbete, särskilt manuella arbeten som krävs för att långsiktigt bevara landskap, samt från vår hastighet mot mekanisering, automatisering och datorisering. I ett land som håller arbetsbesparande åtgärder, korta arbetsdagar och pension högst av allt, varför skulle vi vara överraskade av varaktig arbetslöshet och bidragsberoende? Det är bara olika namn på våra nationella ambitioner.

Under tiden finns det arbete att göra på landet. Det är det ofrånkomligt nödvändiga arbetet med att återställa och ta hand om våra gårdar, skogar och landsbygdsorter och samhällen, arbete som vi inte har kunnat betala folk för att göra i fyrtio år och som tack vare vår fyrtioåriga "lösning på jordbruksproblemet”, få människor längre vet hur man gör.

* [Översättarens tillägg] The Dust Bowl var en torkperiod under 1930-talet som ledde till enormt stor erosion och att ett dammoln skymde solinstrålningen och därför minskade produktiviteten. Det var förmodligen också så att dammolnet förstärkte torkan (referens).